Att invänta

Varje morgon brukar jag be morgonbön med hjälp av Den svenska bönboken. Den sammanställdes från början av biskop Sam Stadener i Växjö. Om ni har ett exemplar av 1937 års psalmbok, så kan ni där finna En liten bönbok. Det är dagliga böner för sex veckor. Man kan säga att Den svenska bönboken är en fortsättning för hela året, och den är uppställd på samma sätt: en psalmvers, en morgonbön, en bibeltext, en bön, Fader vår och välsignelsen. Den senaste upplagan av Den svenska bönboken är utgiven av bokförlaget Artos i Skellefteå. I min egen morgonbön har jag gjort ett litet tillägg: jag börjar med trosbekännelsen. Det är en otroligt positiv början på dagen.

En dag hade bönboken som inledning den första versen av Sv.ps. 571: ”Förbida Gud min själ…” Jag började fundera över ordet förbida. Det är mycket lite använt i vårt nuvarande språk. Skulle man kunna ha något annat ord idag? Det enda jag kom på var invänta. Men när använder vi det? Det ställe, där jag oftast hör det är på Alvesta station: ”Intercitytåg till Stockholm inväntar på plattform 2.” Tåget, som inväntar där, väntar på att det andra tåget skall komma in. Det stannar tills passagerarna har kommit.

Det inväntande tåget ger på sitt sätt en bild av det mest grundläggande i det kristna livet: förmågan att vänta. Det är detta, som Sv. Ps, 571 handlar om. Att vänta – i kristen mening – är att invänta stunden för Gud att infria sina löften, med samma tålamod som lokföraren i Stockholmståget väntar att tåget från Kalmar kommer in. Han vet ju att det kommer. Just den inställningen är den rätta för en kristen att ha till Gud. Guds tid kommer. Han håller sina löften.

I Nya Testamentet berättas om olika grupper i det judiska folket: fariséer, sadducéer, herodianer. Men det fanns också en annan grupp, som inte lät mycket tala om. Ändå visade det sig vara de viktigaste, för de tog emot Jesus. De var väntare, de väntade på Guds rike( Mark. 15:43, Luk. 2:25, Luk. 23:51). Förmågan att vänta på Gud bygger på en tilltro till hans löften. Detta är tro: att förbida, att invänta Guds tid. Aposteln skriver: ”Men vårt medborgarskap, det har vi i himmelen. Därifrån väntar vi vår Herre Jesus Kristus, vilken skall förvandla vår förnedringskropp, så att den blir lik hans härlighetskropp, med den kraft som gör att han kan underlägga sig allt.”(Fil. 3:20f)

20 jan 2015