Den stora befrielsen

 

Filmregissören Rolf Hamark är mest känd för sin filmatisering av Bo Giertz roman Stengrunden. Den berör. Det märks att också skådespelarna blev berörda. Rolf Hamark har många andra filmer. Den, som jag själv har fäst mig vid, är en mycket enklare produktion, filmen Livet. Den består av tio samtal med betydelsefulla svenskar. Där finns en idrottsman, en sångerska, flera vetenskapsmän. En oväntad person i sammanhanget är en äkta tant, som varit söndagsskollärare i Gustav Adolfs församling i Helsingborg och nu är en av församlingens förebedjare. Om man tänker rätt efter är just hon en av de viktigaste människorna i Sverige just nu. Vem kan betyda mer än den som genom bön påverkar Gud, som leder allt?

Det samtal i filmen Livet, som blev starkast för mig, var med åklagaren Anders Månsson. Han är inte bara åklagare, han är också aktiv kristen. Då kan man undra hur en åklagare kan vara kristen. Han får i filmen frågan hur han kan åtala en människa, som utan att själv egentligen vilja det, har råkat i klammeri med rättvisan. De allra flesta brott, som begås av svenskar, har ju t.ex. förbindelse med alkohol.

Anders Månsson tar exemplet med en kvinnomisshandlare. En sådan kan säga till åklagaren:

-Jag visste inte vad jag gjorde. Jag var så provocerad.

Då frågar åklagaren:

-Varför slog du inte ihjäl henne, om du inte visste vad du gjorde?

Det gjorde inte kvinnomisshandlaren, för han visste mycket väl vad han gjorde. Ett sådant samtal kan leda fram till ett erkännande. Anders Månsson berättar hur ett erkännande kan bli en befrielse för den skyldige. Så länge har försöker förklara bort brottet, är han i sitt inre bunden vid det. Det finns inte heller någon väg till försoning med brottsoffret. Det är först när gärningsmannen erkänner och tar på sig det fulla ansvaret, som han kan bli fri. Sanningen är frigörande. Det är på samma sätt med alkoholisten. Så länge har förklarar bort eller förminskar sin bild av missbruket, är han bunden i det. Frigörelsen från drogen börjar det ögonblick, när han säger:

-Ja, jag är alkoholist.

Detta gäller fler än alkoholister och kvinnomisshandlare. Det gäller fuskare, förtalare, förbittrade, pessimister och gudsföraktare, ja, oss alla. Var och en har sitt. Insikten och erkännandet frigör. Därför är det så bra med gudstjänster, som börjar med syndabekännelse. Det är faktiskt en befrielse att lägga bort alla förklaringar och förmildrande omständigheter och rakt av ta sitt ansvar för det som gått fel inför Gud. Då blir man fri att ta emot hjälpen från den store livsförvandlaren, Jesus Kristus. Den hjälpen behöver vi. Det går inte att lyfta sig själv upp ur pessimism eller bitterhet eller något annat, som skiljer oss från Gud och människor. Men Gud kan lyfta oss. Han kan lyfta av oss det som pressar ner oss. Det finns ett underbart uttryck på Gamla Testamentets grundspråk, som beskriver detta. Att förlåta är att ”lyfta av skulden”. Då börjar livskraften flöda igen. Aposteln skriver: ”...Guds kärlek uppenbarades bland oss genom att Gud sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle få liv genom honom.”(1 Joh. 4:9)

 

 

14 aug 2017