En fast grund


Vi är fler än tvåhundratusen svenskar, som har något mycket viktigt gemensamt. Ni undrar vad detta kan vara? Jo, vi blev alla konfirmerade med Bo Giertz Grunden som lärobok. Låt mig fantisera lite. Vi tänker oss att hälften av oss har boken kvar och vet var den finns. Det blir etthundratusen. Vi tänker oss att hälften av dem läser vår tidning – femtiotusen. Då kan vi ta fram boken. Redan på framsidan finns en sammanfattning: ett kors med en symbol för den Helige Ande i mitten. Det är ju den Helige Ande, som gör allt vad Gud vill till en levande verklighet för oss. Överst på bilden seglar Kyrkans skepp med korset på seglet. Till höger syns en dopfunt, till vänster en nattvardskalk och underst en Bibel. Det är så den Helige Ande når fram till oss: genom dopet, nattvarden och Guds ord. Mellan korsarmarna finns det fyra små bilder. Där ser man två knäppta händer, för det är genom bönen vi tar emot vad Gud vill ge oss. På en annan bild finns de tio buden och ett kors. Över dem ser jag en vinranka, och då tänker jag på Jesu ord: ”Jag är det sanna vinträdet...förbli i mig, så förblir också jag i er.”(Joh. 15:1,4) Bredvid vinrankan finns en segerkrans. Den syftar på målet för alltsammans, vår konfirmation, Grunden och hela kristenlivet. Det målet är himmelen.
Ni, som inte konfirmerades med Grunden kan beställa den på biblioteket. Då kan ni om några veckor göra som jag gör nu: öppna boken. Den är fylld med viktig kunskap. Kanske förstod vi inte det, när vi var tonåringar. Då kan vi nu känna igen oss i det, som Grunden kallar salighetshinder, d.v.s. sådant som blockerar kontakten med Gud och vår positiva utveckling. Det finns flera sådana faktorer. Den första är liknöjdheten för Guds ord. Det kan märkas på att konfirmationsbibeln ligger oläst. En annan faktor är kärleken till synden. Var man avundsjuk, ville man inte bli av med det. Var man bitter, ville man vara bitter. Var man passiv när någon mobbades, var man nöjd med att vara en som såg på. En tredje blockering är egenrättfärdigheten. Man tycker att man är bra som man är och frågar inte efter Guds hjälp att bli bättre. Men den svåraste blockeringen är otro. Man väntar sig inget gott av Gud.
Kanske är detta en bild av oss som tonåringar, kanske säger det något om hur vi är nu. Men det behöver inte förbli så. Gud vill något mer och större med våra liv. Bo Giertz skriver: ”Genom sina nådeverkningar bryter den helige Ande ner salighetshindren i människans hjärta.” Liknöjdheten inför Jesus i Bibeln börjar släppa sitt grepp, man vill inte längre vara feg eller högfärdig eller pessimistisk. Man tycker inte längre att andra borde vara som jag. Och man börjar faktiskt hoppas att Gud skall hjälpa. Ett tecken på att livet börjar röra sig åt rätt håll kan vara att man blir tagen av Bibelns ord när man hör eller läser det – kanske just här. Då gäller det att ta tag i det Gud gör, ”att flitigt bruka Guds ord och bedja”. Men mer om detta nästa gång.

26 okt 2015