Fröjd och lycka!

 

Vi skall inte vara blygsamma med vad vi hoppas av det nya året. Klassikern bland nyårspsalmerna skrevs av Johannes Rist, präst i Wedel nära Hamburg under det trettioåriga kriget. Det hade pågått i 24 år, när han 1642 skrev sin nyårspsalm. Han börjar med orden: ”Giv, o Jesus, fröjd och lycka, ett nytt år går åter in...”(Sv.ps. 194). Fröjd är den högtidliga glädje, som man kan uppleva vid ett bröllop. Under jultiden kan man i många kyrkor få höra de stora kristna musikverken, t.ex. Bachs juloratorium. Då kan man också uppleva den högstämda glädje, som vi kallar fröjd. Detta väntade sig Johannes Rist från Jesus, mitt i krigets nöd och förvirring. Och han väntade sig ännu mer – han väntade sig lycka. Verklig lycka är inte hotad, inte liten, inte kortvarig. Den är trygg, den är stor, den varar – som Gud själv.
Detta var det tjugofjärde året, som Tyskland levt utan fred. Ändå vågade Johannes Rist hoppas på fröjd och lycka. Hur var det möjligt? Det klarnar, när man läser och sjunger vidare i psalmen. Det andra versen börjar så: ”Herre, hjälp mig noga höra / på det ord jag får av dig / och ej lyssna blott, men göra / vad du väntar dig av mig...” Orden från Gud hade nått fram till honom genom Bibeln och gudstjänsten, och de hade förvandlat honom. Så är det med ord av kärlek. Han förstod att orden om Jesus och av Jesus får sin fulla kraft för oss, när vi gör som Gud säger. I nästa vers förekommer namnet Jesus åtta gånger, i början av varje rad. Det namnet betyder räddning, hjälp och upprättelse. I nyårsdagens evangelium läggs stor vikt vid namnet: ”... han fick namnet Jesus, det som som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande”.(Luk. 2:21) De första raderna i psalmens tredje vers lyder: ”Jesus, ha mig i ditt minne./ Jesus, för mig närmre dig. / Jesus, prägla du mitt sinne. / Jesus, lär mig lyda dig.” Detta är ett sätt att leva, som vi behöver Guds hjälp för att komma in i, och när vi gör det – då finner vi fröjden och lyckan. Den kan finnas där också det tjugofjärde krigsåret. Därför ber Johannes Rist i den sista versen: ”Jesus, hjälp mig ta till vara / detta nya nådens år...” Men var han inte rädd för att han på det nya året skulle mördas av plundrande soldater? Var han inte rädd för sjukdomarna, som följde i krigets spår? Han var medveten om att sådant kunde komma, sorg, fara, vånda, nöd. Men han låter inte oro och ångest få överhand. Trygg och lugn ber han: ”När mitt timglas runnit ut/ och min prövotid är slut, / i din famn låt mig få falla, / Jesus, du mitt allt i alla!” Så blir det en fröjd och lycka, utan gräns och utan slut.

21 maj 2015