Glansen hos de bortslängda

 

Linnéparken utanför Växjö domkyrka har länge varit samlingsplats för traktens missbrukare. Där har man kunnat träffa människor av alla slag, som hamnat på samhällets skuggsida. Ingen har räknat dem som en tillgång, nästan ingen. Möjligen har man betraktat dem som en belastning. Alla är de före detta – före detta murare, målare, snickare, direktörer.
Eva Spångberg upptäckte att det fanns mycket värdefullt hos de bortslängda. De kunde alla något. När hon började bygga upp sin stora utställning på Björkelund åkte hon flera gånger till Linnéparken och bad karlarna där att hjälpa till. De kom och de bodde på Björkelund, längre eller kortare tid, medan de byggde på den stora modellen av Jerusalems tempel och allt det andra underbara som finns runt det. Evas mor Rut, som var senildement, uppfattade dem alla som sina söner, och hon visade dem alla en mors kärlek. Och de var mot henne som söner till en kärleksfull mor. De kunde till och med hålla sig nyktra för hennes skull. Då glimmar det till av äkta mänsklighet hos oss, när vi kan göra något svårt för en annans skull. Då har man börjat likna Jesus.
Långt senare höll Eva på med en skulptur av jungfru Maria. Lindstocken låg på sin ställning, och med sin skarpa konstnärsblick såg hon redan bilden av Maria inne i stocken. Hon behövde bara ta bort det trä, som dolde bilden. Hon sågade och högg bort en stor flisa, ungefär trettio centimeter lång och åtta centimeter bred som mest. Den behövdes inte. Hon slängde den. Men plötsligt kom hon att tänka på alla de bortkastade människor hon mött, alla de som inte behövdes utan bara var en belastning. Hon tog upp träbiten och såg att den hade något att säga. Snittytorna målade hon med olika färger: svart, brunt, rött – men också guld. Det finns inte bara mörker och skuggor hos de bortslängda, det finns också guld som glimmar. Det är som S:t Johannes skriver: ”Ljuset lyser i mörkret.” (Joh.1:5) När karlarna mötte Ruts kärlek, glimmade det till hos dem. Men långt ner på flisan satte Eva ett förgyllt kors. Det ser man först av allt. Så blir det när Jesus får komma in i en människas liv. Det blir det viktigaste. Därför kan S:t Paulus skriva om Kristi Kyrka, att den består av alla ”som åkallar vår Herres Jesu Kristi namn, de i Kristus Jesu helgade, de kallade, de heliga...”
(1 Kor. 1:2).
Den bortslängda träbiten med det stora budskapet kan ni se i Slätthögs kyrka.

20 jul 2015