Nyttan av bruna kuvert

Hur känner Ni inför bruna kuvert med färdigskrivna adresser? Ibland kan det vara frestande att låta dem gå i papperskorgen direkt. Men då kan man gå miste om mycket värdefullt. Mitt eget liv tog en annan vändning genom bruna kuvert. Det var så här: jag var präst i Halltorp söder om Kalmar. En prästgård är en plats dit det kommer många bruna kuvert. Ungefär en gång om året kom det ett brunt kuvert från Konrad Veem, ärkebiskop för den estniska kyrkan i exil. Jag öppnade och läste hans brev. De innehöll information om situationen för de kristna i det ockuperade Estland, uppgifter som inte fanns någon annanstans. Det var som viskningar från en tyst värld. Det märkliga var att det överhuvudtaget fanns kristna där. Barn i en kristen familj kunde hindras från utbildning. Vid jultid var lärarna tvungna att hålla vakt vid kyrkorna, så att inga elever gick i gudstjänsten. Om myndigheterna märkte att en präst var aktiv och energisk, såg man till att han sändes bort till någon avkrok med tynande församlingsliv. Gästande kyrkomän från Lutherska Världsförbundet drog slutsatsen att detta var en döende kyrka.

Ändå var det inte så. Mitt i detta tröstlösa fanns tecken på liv med Gud, som hade en förbluffande styrka och intensitet, långt utöver vad vi brukar få uppleva i Sverige. Mer och mer förstod jag, att det är när livet tillspetsas, som det blir verkligt. Eller sagt: det som är hållbart och verkligt kommer fram, när livet tillspetsas. Så var det verkligen i Estland under den sovjetiska ockupationen.

Det berättas att en av martyrerna från den första kristna tiden skall ha sagt: ”När jag är nära svärdet, är jag nära Kristus” Och ett av Frankrikes mest älskade helgon, Terese av Lisieux, har skrivit: ”Lidande frälser fler själar än tusen predikningar.”

Jag tänker på föräldrarna i den estniska familj, som fick uppleva, att deras studiebegåvade barn inte kom in i gymnasiet, för att familjen var kristen. Man kan ana smärtan. De var marginaliserade, utanför. Målet var mycket tydligt: de skulle elimineras. Men mitt i denna smärta fanns en överväldigande verklighet. Jesus säger: ”Tjänaren är inte förmer än sin herre. Inte heller är ombudet mer än sin uppdragsgivare.”(Joh. 13:16) De orden har också en fortsättning: ”Den som tar emot den jag sänder, han tar emot mig. Men den som tar emot mig, han tar emot den som har sänt mig.”(Joh..13:20)

17 nov 2014