Skogar, berg och dalar

 

 

I en bygd som Slätthög finns det många skogsägare och jägare. Även skogsägare och jägare blir gamla, sjuka och dör. När en skogsägare eller jägare skall begravas, vill de anhöriga ofta att vi skall sjunga sången Var jag går i skogar, berg och dalar (Sv. ps. 251). Den passar egentligen för oss alla. Den talar nämligen om den levande, uppståndne Jesus. Efter sin uppståndelse är han mycket mer närvarande än när han vandrade i det Heliga landet. Då var han på ett ställe åt gången. Nu kan han vara överallt, på samma gång. Nu använder han sig fullt ut av att han är sann Gud, och hans mänskliga sida delar hans gudomliga förmåga att kunna vara överallt. Det är därför vi kan sjunga: ”Var jag går i skogar, berg och dalar,/ följer mig en vän, jag hör hans röst.” Han kan tala rakt in i mina egna tankar, och jag hör det, bara jag frågar efter det. Ibland gör vi det misstaget, att vi gör eller säger något, som vi själva kommit på, och så går det inte så bra. Då ber vi Gud att gripa in. Man skall ta det på motsatt sätt, börja med att be Gud om råd, och sedan tala eller göra efter det vi hör inom oss: ”Han osynlig är, men till mig talar, /talar stundom varning, stundom tröst.” Rösten blir tydlig, när man lärt känna Jesus som den han var och den han är. Att lära känna honom, det är att lära känna allt det goda han gjort och gör för oss: ”Han, min Herde, gick för mig i döden, /men han lever i all evighet./Sina får han följer, vårdar, föder /med osäglig trofasthet.” Sådan är den levande, uppståndne Herren, han som överallt är med, också i skogar, berg och dalar, vid skogsgallringen likaväl som som på älgjaktspasset.

Det är inte alltid det känns så, även om det är så: ”När långt borta tycks mig vännen kära,/ jag då minns hans ord: En liten tid,/ sen en tid igen och jag är nära,/ då blir åter fröjd och frid.” Vår trygghet kan inte bygga på vad vi känner. Det växlar utan att vi kan mycket påverka det. Men Kristi löfte håller som grund för vår trygghet, och hans löften i Bibeln ändrar sig inte.

Många av dem vi älskar får vi lämna. Sjukdom, åldrande, död och missförstånd tar dem ifrån oss. Inte så med Jesus: ”Endast du, Uppståndne, kan mig frälsa, /endast du är med mig var jag går.” Hans offer av sig själv för oss förvandlar livet: ”Dina sår är läkedom och hälsa./ Fäst min blick vid dig, att hem jag når.” När vi har det så, då kan vi alla – skogsägare, jägare och alla andra – se fram emot en uppståndelse som hans. ”Genom liv och död du, Herre, led mig./ Låt mig uppstå, klädd i renhets skrud.” Då skall han inte längre vara den osynlige vännen vid vår sida, då skall jag ”frälst och salig ropa, när jag ser dig:/ O min Herre och min Gud!”

Så mycket – och ännu mer – ligger det i Kristi egna ord: ”...jag är med er alla dagar till tidens slut”.(Matt. 28:20)

 

 

20 jul 2016