Trädet talar om Gud


I buskaget vid grinden växer två äppelträd, som jag egentligen aldrig brytt mig om. De har burit sin frukt år efter år, och frukten har fallit ner bland buskarna utan att någon tagit vara på den. Men så kom ett sådant där härligt äppelår med mängder av frukt och nästan inga skadeangrepp. Då smakade jag på det närmaste trädets frukt. Den var härlig. Jag plockade mer, trängde mig runt trädet och fann ännu mer. Varje gång jag trodde att jag hade plockat allt, såg jag att det fanns mer, bara jag flyttade mig några steg. Trädet började tala till mig om Gud, som vi aldrig bli färdiga med. Det finns alltid mer godhet, mer vishet, mer omtanke hos Gud än vi anat. Även om Gud för oss länge funnits där intill vår väg som trädet inne bland buskarna, även om hans godhet gått förlorad för oss som frukten ingen tog vara på, så finns han där. Vilket tålamod! Det är som profeten Jesaja säger: ”Ja, du är sannerligen en outgrundlig Gud.”(Jes. 45:15) Och vilken kärlek, att han inte ger upp med oss! Det är som S:t Johannes skriver: ”Gud är kärleken.”(1 Joh. 4:9) Vi människor kan ha kärlek och känna kärlek. Gud är kärlek. Det är detta som blivit synligt och tydligt genom Jesus Kristus. Allt han gör och gjort, allt han är i denna stund är tecken på Guds kärlek. Den är inte svag som vår kärlek, inte vacklande och skiftande. Det är en stark, en viljestark kärlek.
Högst upp i trädet fanns det några fina frukter, som jag inte nådde. De lärde mig att det finns sådant hos Gud som jag inte når upp till och inte förstår. Äpplena i trädets topp sitter kvar tills de ramlar ner bland buskarna och löven. Då kan jag ta vara på dem, inte förr. De talar till mig om att det hos Gud som jag inte nu förstår och inte nu kan ta till mig, det skall en gång komma till mig som en gåva, bara jag väntar uppmärksamt.
Lite närmare grinden står det andra trädet bland buskarna. Också det bär frukt varje år, frukt i mängder. När jag smakar den märker jag att det är surkart. Den frukten går inte att använda till något. Grenarna från de två träden går i varandra, men det är ingen tvekan om vad som är vad. Det ena trädets frukt är god, den andra är oanvändbar, hur mycket det än bär. När de två träden får tala tillsammans, har de något viktigt att säga om våra egna liv. Det kommer inte an på hur mycket vi åstadkommer. Det enda som är viktigt är att det är gott. Om man ympar en vildapel, kan den ge god frukt. Men Jesus vänder på bilden. En människa kan vara som ett skott från en vildapel, men om den ympas i i det ädla träd, som han själv är, kan också den bära god frukt. Han säger: ”Den som förblir i mig, så som jag förblir i honom, han bär rik frukt...”(Joh. 15:5)

17 jun 2015